Den 5:e mars är jag med på ett hörn i en insändare om försvaret av Gotland: Var det inte så att Gotlands regemente P18 skulle återuppstå för att försvara Gotland? Men vad har regeringen (S) egentligen tänkt sig att vi ska skrämma ryssen med? När allt är klart, när det nu blir, ska regementet ha hela 450 ”medarbetare”. Detta är ju inte ens en hel bataljon. Ett försvar värt namnet innebär att man måste införa fullständig värnplikt för alla gotlänningar för att få till ett sjö-, luft- och markförsvar som kan förhindra en fientlig kustinvasion eller en luftlandsättning med brigadförband. Detta skulle kunna göras med ett lokalt försvar på mellan 6 000-8 000 soldater. Först då har man en tillräcklig styrka för att hålla viktiga delar på ön under tillräcklig tid för att Sverige skulle kunna få fram förstärkningar eller internationellt stöd mot angriparen. Den framtida militära förmågan med 450 ”medarbetare” innebär förvisso att man kan försvara kvarteret runt Visby stadshot

Snart är det val igen och 349 folkvalda ska ta plats i vår lagstiftande församling, riksdagen. Men hur mycket folkvalda är de egentligen? Mycket lite, om ens något, visar det sig när man tittar efter. Ungefär 3% är idag medlemmar i ett politiskt parti. Det är denna lilla andel av folket som väljer vilka personer som alla andra kan rösta på. I bästa fall. Ofta är det partiledningen som har sista ordet om vem som ska stå på listorna.  Boven i dramat är partistödet som har gjort de politiska partierna ekonomiskt oberoende av medlemmar. Pengarna flyter ju in ändå. Avstånden växer för varje år mellan partiledningar och gräsrötter. Väl i riksdagen kommer dessa ”folkvalda” att utgöra fogliga knapptryckarkompanier under vinande partipiskor.  Regeringsformens inledande paragraf ”All offentlig makt utgår från folket” speglar folksuveränitetsprincipen, vilken är ett fundament för demokratin. Men speglar den verkligheten idag? Nej, definitivt inte. Snarare utgår

Välfärdsstatens förmåga att stå emot organiserad systematisk ekonomisk brottslighet och brott mot välfärdssystemet sviktar betänkligt. Men nu har justitieminister Morgan Johansson fått ett betänkande med förslag på åtgärder som ska motverka att bidrag och förmåner hamnar i fel händer. Myndigheterna klarar inte av att bekämpa välfärdsbrottsligheten och i hög grad beror det på alla felaktiga uppgifter i olika register som ligger till grund för utbetalningarna. Utredningen, SOU 2017:37, visar också att myndigheter inte heller har tillräckliga möjligheter att kontrollera om inrapporterade uppgifter är korrekta. En hel del förslag framförs i utredningen. Till exempel vill utredaren se en ny enhet för utredning av bidragsbrott hos Försäkringskassan och att mål om brott mot bidragsbrottslagen ska handläggas vid Ekobrottsmyndigheten. Vidare önskas en samordnad statlig utbetalningsfunktion, ett minskat antal utfärdare av ID-handlingar och skärpta rutiner vid utlämnande av körkort s

Den svenska skolan präglas av en paradox: Till vissa skolor anmäls barnen redan på BB, på andra våldtas elever och lärare misshandlas. Varför misslyckas den ena när den andra fungerar så bra? Kan det vara så att vi har lösningen framför ögonen om vi vågar titta efter? Den som lyssnade på Gustav Fridolin i Agenda fick lära sig att skolans problem skulle åtgärdas genom lagändring. Det fria skolvalet pekades ut som boven i dramat. Utanförskapets elever ska in i de åtråvärda skolorna, kosta vad det kosta vill. ”De bra skolorna får helt enkelt byggas ut” var Fridolins lakoniska svar på Karin Hübinettes enträgna frågor om hur det hela skulle lösas. Tack för svaret Fridolin, men lösningen av problemet sitter inte i bjälklagen och väggarna. Verkligheten bjuder dessutom ibland på överraskningar. Som att en populär skola med långa köer, som Internationella Engelska Skolan, IES i Göteborg, redan har högre andel elever med utländsk bakgrund än vissa kommunala skolor. Kan det då möjlig