Skolparadoxen

Den svenska skolan präglas av en paradox: Till vissa skolor anmäls barnen redan på BB, på andra våldtas elever och lärare misshandlas. Varför misslyckas den ena när den andra fungerar så bra? Kan det vara så att vi har lösningen framför ögonen om vi vågar titta efter?

Den som lyssnade på Gustav Fridolin i Agenda fick lära sig att skolans problem skulle åtgärdas genom lagändring. Det fria skolvalet pekades ut som boven i dramat. Utanförskapets elever ska in i de åtråvärda skolorna, kosta vad det kosta vill. ”De bra skolorna får helt enkelt byggas ut” var Fridolins lakoniska svar på Karin Hübinettes enträgna frågor om hur det hela skulle lösas. Tack för svaret Fridolin, men lösningen av problemet sitter inte i bjälklagen och väggarna.

Verkligheten bjuder dessutom ibland på överraskningar. Som att en populär skola med långa köer, som Internationella Engelska Skolan, IES i Göteborg, redan har högre andel elever med utländsk bakgrund än vissa kommunala skolor. Kan det då möjligen vara så att skolor som IES visar på en lösning av det svenska skolproblemet?

Skolplikten handlar om att man ska gå i skolan, men den säger ingenting om vilken skola man ska gå i. Märk väl – den säger heller ingenting om vilka skolor man får gå i. Kanske är det i den detaljen man kan finna en lösning på de kommunala skolornas problem?

Låt oss leka med tanken att en kommunal skola töms på elever och lärare och startas om på nytt. En rektor rekryteras som får full frihet att välja personal, pedagogik, ordningsregler och undervisningsformer. Vi kan säga att skolan blir en frizon inom gängse regelverk för den kommunala skolan. På den här skolan är det rektorn som bestämmer.

Erbjudandet till eleverna i upptagningsområdet lyder: Vi kommer att göra allt i vår makt för att du som elev ska få en solid grundutbildning som kommer att öppna dörrarna för dig att gå vidare till högre utbildning och välbetalda jobb. Vi ger dig verktyget att ta makten över din framtid, för att du själv ska kunna forma ditt liv så som du önskar. Men vårt erbjudande är inte villkorslöst. Vi kräver av dig att du underkastar dig skolans regelverk och medverkar till att alla får samma fina förutsättningar som du själv – om inte, så åker du ut.

Är det möjligen själva den psykologiska poängen med skolor som IES, att man går där på nåder och faktiskt kan förlora sin plats om man inte gör det man ska? Att den lilla men påtagliga förskjutningen i maktbalansen mellan lärare och elever skapar just det utrymme av lugn som är förutsättningen för en framgångsrik utbildning?

Jag är fullt medveten om att man inte löser alla problem med den här modellen. Hur hanterar vi till exempel de elever som faktiskt inte vill lägga två strån i kors överhuvudtaget? Det är här som Medborgerlig Samlings förslag om en differentierad skola kommer in. Vi måste inse att många skulle må bättre i en annan typ av skola med mindre teori, men med större andel av praktiska inslag i undervisningen.

När skolor som IES gång på gång bekräftar sitt framgångskoncept, är det märkligt att se landets skolminister gå omvägar över lagstiftning och propåer om utbyggda skolor för att lösa problemet. Svaret sitter inte i väggarna, det sitter i vår föreställningsvärld.

I utanförskapsområdena, precis som i resten av landet, har vi hundratusentals unga med synnerligen goda förutsättningar att utbilda sig och ta kontrollen över sina liv – om de bara får chansen. Idag kan vi se hur generation efter generation offras. Att eleverna erbjuds lugn och ro och strukturerad undervisning är självklarheter i en väl fungerande skola. Men ibland fungerar det bäst om erbjudandet är villkorat.

Publicerad i MEDbloggen